Utgångsläge

Den här dagen ska ägnas åt studier, bara... det har varit lite för mkt lullull i veckan...

Borde dock ta tag i massa saker, rätta till klänningen inför imorgon, fixa matlista inför nästa vecka, handla inför nästa vecka, tvätta kläder, damma av emils vinterkläder inför nästa vecka, städa, dammsuga, diska, resna kylen, vattna blommor... Ni ser, konstigt att man halkar efter i studierna? Jag har inte tid att göra ngt(studera/jobba) på heltid, men samtidigt inte råd att göra det på halvfart...

Aja, lite ska man väl hinna med..

Håret kommer åtgärdas ikväll! Som i en dröm fick jag ett sms av E att hon kunde hjälpa mig, hihi, tack raring!!

Det är väl inte ngn panik egentligen, men med tanke på att vi ska på bröllopet imorgon så vill man ju se ut som folk. Och eftersom dagispersonalen(som jag känner väldigt väl och har jobbat med 3 år) knappt la märke till förändringen utan frågade "har du gjort ngt med håret?" "ändrat luggen?" så är det tydligen ingen radikal förändring.. alltså ser jag lika lite ut som folk som innan... Men det blir ju ett bra utgångsläge, kan bara bli bättre ;)

Känns som att många drabbas av nedgångar nu? Varför är det så? Funderar mkt över det ibland, varför vissa drabbas mer än andra... Jag vill gärna tro att det sker av en anledning, som ödet... Kanske de som drabbas extra mycket har fått en speciell uppgift i livet, kanske de personerna ska sprida ett budskap till oss andra, att inte sjabbla bort våra liv? Kanske det händer av en anledning... för att de ska växa och bli starka, för att kunna vara andras stöd?

Men vilken börda... vem skulle välja att dra den lotten? Att själv drabbas av nedgångar för att andra ska se värdet av livet...

Men herregud vilken respekt jag känner för de personer som kämpar sig igenom alla motgångar... Själv har jag inte fått känna på så många snytingar, men det är sjukt vad jag ändå lärt mig genom andras erfarenheter. Jag beundrar er!!!

Jag vet inte, men det känns som att det borde finnas en anledning till varför människor drabbas av motgångar, det känns som att det finns något som är större än livet, något som håller oss samman... Är det så enkelt som att det är tro, hopp och kärlek?