För några månader sedan satt jag och tänkte på Tille. Den lilla pojken som vred om mitt hjärta så kraftigt, strax innan Emil föddes. Satt där vid datorn med mkt stora magen och kunde knappt andas första gången jag läste om honom. Höll ganska krampaktigt om magen och önskade febrilt att mitt barn skulle komma ut och vara friskt, utan att ha ont, utan att lämna oss på en gång...
Följde Tilles resa sedan, läste hans mamma Therese's dagbok på Familjeliv, hoppades att han skulle få i sig den där teskeden med vatten, att han inte skulle kräkas upp morfinet, att han skulle stanna tills hans familj var redo, tittade varenda morgon om han fortfarande levde, och satt ofta och tittade på Emil och kände bara en enorm tacksamhet... och ibland blev jag ledsen, hur kunde livet var så orättvist????
Det var inte så att Tille tog över mitt liv, men jag följde med, tog in honom i hjärtat och där finns han ännu. Denne lille pojke som lärde mig så mycket... Om kärlek och sorg, om tacksamhet...
Så, när jag satt och tänkte på honom för ett par månader sedan ramlade jag in på sidan där man beställer Camilla's låt som är tillägnad honom. Better Place (Tille's song) heter den.
Iaf så beställde jag den. Kände verkligen att jag inte ville glömma honom ,eller den tiden, eller lärdomarna... På något sätt vill jag att Emil en dag ska veta om Tille, att han oxå ska vara tacksam... Låter lite konstigt men jag vet inte hur jag ska formulera mig bättre... Men när han har blivit stor nog och förstå, så vill jag att han ska vara glad över livet, och utnyttja det till fullo. Och framför allt vara glad för att han får göra saker som andra barn aldrig fick chansen att göra..
Idag kom skivan. Blir ruskigt vemodig när jag hör låten, men vill inte glömma. Vi som är i livet har så himla mycket att vara tacksamma över, och det vill jag inte glömma.... Tack Tille...
Följde Tilles resa sedan, läste hans mamma Therese's dagbok på Familjeliv, hoppades att han skulle få i sig den där teskeden med vatten, att han inte skulle kräkas upp morfinet, att han skulle stanna tills hans familj var redo, tittade varenda morgon om han fortfarande levde, och satt ofta och tittade på Emil och kände bara en enorm tacksamhet... och ibland blev jag ledsen, hur kunde livet var så orättvist????
Det var inte så att Tille tog över mitt liv, men jag följde med, tog in honom i hjärtat och där finns han ännu. Denne lille pojke som lärde mig så mycket... Om kärlek och sorg, om tacksamhet...
Så, när jag satt och tänkte på honom för ett par månader sedan ramlade jag in på sidan där man beställer Camilla's låt som är tillägnad honom. Better Place (Tille's song) heter den.
Iaf så beställde jag den. Kände verkligen att jag inte ville glömma honom ,eller den tiden, eller lärdomarna... På något sätt vill jag att Emil en dag ska veta om Tille, att han oxå ska vara tacksam... Låter lite konstigt men jag vet inte hur jag ska formulera mig bättre... Men när han har blivit stor nog och förstå, så vill jag att han ska vara glad över livet, och utnyttja det till fullo. Och framför allt vara glad för att han får göra saker som andra barn aldrig fick chansen att göra..
Idag kom skivan. Blir ruskigt vemodig när jag hör låten, men vill inte glömma. Vi som är i livet har så himla mycket att vara tacksamma över, och det vill jag inte glömma.... Tack Tille...
Knyckte fotona från Sundsvalls Tidning.
1 kommentar:
Nää fyy.. stackars liten!
Skicka en kommentar