Komplex

Jag vet inte hur gammal jag var när jag upptäckte att jag hade komplex. Antagligen var det långt efter jag upptäckte (letade efter) fel och brister. Och jag har hittat massor! Till och med skrivit listor och mått hur dåligt som helst över allt som var fel i gymnasieåldern. Och givetvis bara sånt jag inte kunnat göra något åt, som längden tex. Länge hade jag tankar om att förlänga benen, hehe, ända tills jag upptäckte att man efter en sådan operation fick gå med kryckor(ställningar) i typ 2 år, sedan dess släppte jag de tankarna, men bitvis är det såklart jobbigt att vara kortast jämt. Med 158 cm har man ingen utsikt direkt!

Idag är inte komplexen alls lika många, men det är klart att en del hänger kvar... Jag har accepterat att jag är kort och det mesta med utseendet som inte är så mycket att göra ngt åt. Men jag har också svårt att släppa en del... Min profil tex, mitt tunna hår, mina ögonlock och min stora galgliknande mun... Hur många gånger sitter jag inte med handen framför munnen.. fortfarande? Min syster blir arg när jag ler med stängd mun, och nej, jag tycker inte heller det är särskilt hett, men det klår iaf jättevesslaapclown leendet jag fyrar av ibland. Förhoppningsvis fastnar det inte på alltför många kort! Dessutom har jag trångt mellan tänderna, dvs. inget mellanrum whatsoever! Tandtråd är bara att glömma, för den går bara av... och nu senaste åren så har tänderna börjat gå omlott! Hej Annelie, 35 år, hur känns det att ha ett plockepinn i käften? Ja, lite rädd är jag allt att det slutar så! Men hey, det måste ju finnas fler 30 åringar med tandställning.... eller? (Jag skriver 30, för det dröjer nog innan jag har råd att gå till tandläkaren!)

Haha, ja jag fick upp farten nu! Att prata om komplex är inget jag brukar göra, kanske därför det gärna vill komma ut? Men tänkte inte dra hela raddan nu, det var inte därför jag började skriva om det. Jag skriver inte heller om det för att jag vill höra kommentarer som "men annelie, inte är det väl så" för jag tycker ändå som jag tycker, precis som alla människor gör ang. sina egna komplex.

För visst har väl alla komplex? Innerst inne tror jag iaf. Någon detalj som de tittar extra mkt på i spegeln och tänker "om det bara vore så istället" eller kanske till och med komplex ang. sin personlighet? "Om jag bara vore lite mera så"? Jag tycker iaf att det är lite intressant, för jag känner så himla många som verkligen är hur fina som helst. Ändå sitter de och skäms över någonting, ofta något som ingen annan lagt märke till, but still skäms de och gör sitt bästa för att dölja komplexen. Jag som tex slängde upp tejp på ögonlocken ala japanese-style för att slippa lockögonen försökte ju att se det hela utan komplexglasögonen på, men nog kom det ikapp en sedan, när tejpen åkte av... Och jag antar att vi mer eller mindre får dras med komplex, tills den dagen då det inte längre känns viktigt. Huvudsaken är väl att det inte går överstyr och att man älskar sig själv med alla sina komplex, för det är ju dom som gör oss till de vi är, inte sant? Och jag tror inte Johan älskar mig mindre för att min profil inte liknar Keira Knightleys även om det hade varit jäkligt vackert ;) Nej alla har vi ju våra komplex men vi är ju inte mindre vackra för det, det var nog det jag ville komma fram till!