Att vara glad och sluta klaga

Här går tvättmaskinen fortfarande varm då Emil hostade igår natt ända tills middagen kom upp, i sängen offcourse, sedan kissade han i våran säng och gjorde detsamma inatt... Vet inte vad han har för period riktigt, men kanske ngn förkylning som ligger och ruvar? Jobbigt med allt tvättande, men är iaf glad över att vi har en tvättmaskin hemma. Fick ett mail igår i sann "ät upp maten, tänk på barnen i afrika som inte har någon mat"-anda, och visst är man tacksam för allt man har! Men man hinner ju glömma bort emellan varven vilket välfärdssamhälle vi egentligen lever i.

Men vi är så duktiga på att klaga här i Sverige, och kanske särskilt i norrland? Aldrig är det något som duger och alltid ska vi ha mera, mera, mera... Här blir folk gröna av avundsjuka när det går bra för bekanta, en del kollar upp vad grannarna har för inkomst, vi bryr oss mer och mer om en löjlig image om att allt ska se så jäkla bra ut, helst ska alla tro att ingen är lika lyckliga som vi, men vem fan bryr sig egentligen? Jag vill vara lycklig för min skull och vill att min familj ska vara lycklig för våran skull, inte för att någon annan ska värdera vår lycka och välgång, hittar ni något fel får ni väl göra det, vi vet ändå bäst hur våra liv ser ut :-)

Finns många som är missnöjda med sina liv, strävar hela tiden efter något onåbart som i slutändan visar sig vara sina egna missnöjen. Om man väljer att vara nöjd med det man har, och lyckas med bedriften att vara nöjd, tror ni inte att man är lyckligare då? Alltså om vi jämför med att hela tiden sträva efter en känsla som hela tiden är 10 meter framför en. Eller kanske vissa behöver det som morot för att vara lycklig?

Jag säger inte att de som lever i olycka och misär ska vara nöjda med sina liv, självklart är alla människor värda samma lycka att få vara friska och självklart ska de sträva efter harmoni och kärlek, eller vad som nu fattas dem... Det jag menar är att vi som inte lever i misär eller under olyckliga förhållanden, kan inte vi vara nöjda och tacksamma för det liv vi fått?

Jag är inte alltid sams med alla min familj; precis som alla andra familjer har vi våra egenheter och dispyter, men jag älskar dem och skulle aldrig önska mig en annan familj. Jag är tacksam för alla mina syskon och för att vi fick växa upp tillsammans, jag är tacksam för att vi inte fick allt vi pekade på, jag är tacksam för att vi har bott trångt ibland, så vi fick lära oss att anpassa oss efter andra och dela med oss, jag är tacksam för att båda mina föräldrar har gett mig vad jag behövt och har lärt mig att klara mig själv. Visst finns det saker man önskar att man fått när man var liten, och visst önskar man att vissa saker varit annorlunda, men när man tänker efter så spelar de sakerna ingen roll. Jag är tacksam för att jag blev mina föräldrars barn, och ingen annans barn. Jag är tacksam för det liv jag levt och de erfarenheter jag har, framför allt är jag så otroligt tacksam för min egen lilla familj, för Johan och Emil och för att vi har fått möjligheten att ge Emil vad vi fått som små... tacksam för att Emil föddes i just vår familj och ingen annans...

If you think you are unhappy, look at them

If you think your salary is low, how about her?

If you think you don't have many friends...

When you feel like giving up, think of this man

If you think you struggle in life, do you struggle as much as he does?

If you complain about your transport system, how about them?

If you think your society is unfair to you, how about her?