Bara så där...

...har jag vaknat idag och varit trött, inte bara på grund av nattens sjuk-vak utan även trött på allt drama som klamrar sig fast vid min hals. Så jag tänkte faktiskt ta tillfället i akt och säga nej tack. Nej tack till tonårsdramatik och oärliga intentioner...

Jag är en ärlig person som hela tiden kämpar med att vara just ärlig, för det är ingen lek alltid. Det är ju superenkelt att lägga på ett falskt leende och säga de enklaste sakerna, men vad tjänar jag på det? Sanningar har en förmåga att alltid komma fram och jag har aldrig känt att jag har ngt behov att vara oärlig, varken med mina ord eller mina handlingar.

Om man utgår från att alltid vara ärlig, mot sig själv och mot andra, så behöver inte alla situationer bli gigantiska, livet blir snarare enklare och det hänger inte alls lika mörka moln över ens axlar. Och om man behandlar andra människor med medkänsla och bygger upp relationer där det både ges och tas, istället för en slags envägsrelation, märker man ganska snart hur mycket livet har att ge.

Relationer är skitsvåra att ha och göra med, vissa mer än andra dock och det är kanske de relationerna som man lägger ner mest tid på? Jag vet inte så noga. Jag har relationer som jag håller hårt i, och jag har människor som värderar MIG omkring mig, och jag har relationer där JAG värderar andra väldigt högt. Och är det inte så relationer ska se ut?

Nej nu ska vi titta på Heffaklumpen :-)