Fiskar efter jämvikt

Tror att jag precis hittat mig själv sittandes i ett sånt där hål igen... Ett sånt där hål där känslor domnar och där tankar snurrar, ett hål där allt är grått och inget smakar gott... Där sömnen skriker efter umgänge och där dagarna endast fylls av nödvändigheter. Men varför ramlar jag ner i hålen med jämna mellanrum? Och varför ser jag inte att jag sitter där förrän jag sitter i det största?

Folk börjar undra varför man inte hör av sig, vart man tagit vägen och undrar säkert varför intresset svalnat. Och kanske är det så att intresset tagit en paus, kanske är det så att orken inte infinner sig och kanske är det så att det här givandet av sig själv inte längre kommer lika lätt. Kanske är det bara just nu, kanske kommer jag tillbaka imorgon, kanske tar det lite tid...

Eventuellt kan det vara så att jag behöver ta... Behöver känna att andra kan ge tillbaka en stund, inte endast räkna med att mitt givande kommer på ett rullband med jämn fart. Faktiskt behöver det där rullbandet något som skickar tillbaka det med lika jämn fart. Faktiskt kan en färja inte bara gå i en riktning... Faktiskt kan man inte bara balansera åt ett håll... Jag efterlyser jämvikt!Och jag efterlyser lätta sommarkänslor... vart tog solen vägen? Kanske blev känslorna gråa när molnen hopade sig ute? Kanske behöver jag lite sol!

Kanske fick jag just ett sms som är likvärdigt med sol för mig! Kanske lättade det gråa en stund. Kanske krympte hålet lite nu. Timing baby...