Så här känner jag med!! Inledningen passar ju fint med: jag spenderar mer tid att läsa om McCanns än jag spenderar på facebook, och ja, en aning besatt kan man väl kalla det!
Hur många gånger har jag inte gråtit över att Emil ammade varannan timme och aldrig ville ligga på golvet, att han krävde konstant uppmärksamhet...
Hur många gånger har jag inte brutit ihop över att jag inte hunnit ta en dusch när Johan kommit hem från jobbet...
Jag har kallat honom krävande och aktiv under hans första år. Men betyder det att jag vill göra mig av med honom? De flesta upplever väl första (halv)året som tufft?
Som krönikören skrivit: "Har man ”erkänt” att det är kaos i familjen är steget alltså inte långt till att svepa in sitt eget barns döda kropp i en matta, dumpa det i havet och sedan sitta i TV och fejka tårar. Den logiken tycker jag visar inte bara okunnighet, utan också ett visst mått av förakt för vanliga småbarnsmammor."
Känns hemskt att skriva, men det är ju sjukt att man ska dömmas som potenciell mördare för att man har ett barn som testar ens tålamod ibland!!
Herregud, jag älskar mitt barn! Även fast jag upplevde de första 6 månaderna med honom som tuffa så vill jag inte ändra någonting med honom. Han är så himla underbar, duktig och glad!
Och jag ser det inte som någon nackdel att man accepterar situationen och talar om det. En del pratar aldrig om att de upplever föräldrarollen som påfrestande, och en del förekar det nog även...
Jag tycker inte mindre om mitt barn än någon som inte har ett krävande barn. Och att Kate's intervju använts emot henne som den gjort, det är helt sjukt. Åter igen bara försäljningstaktik och spekulationer...
Aja, får sluta älta det här snart... men var bara tvungen att uppmärksamma krönikörens artikel, jag hade ju kunnat skriva den själv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar