Klackspark

Pratade med en vän om att vara glad nyss. Jag är som allmänt känt inte ett dugg glad som gravid, men det är faktiskt inte hela sanningen. För jag ÄR glad, och jag KAN skratta... det bara kräver lite mera, plus att jag helt tappar förmågan att skratta åt dråpligheter, de blir jag bara förbannad över... Sen så är det inte väldigt stor förändring från innan graviditeten, jag kan vara skitsur då med, och lika så skitglad!

Personer som beskriver sig själva som "glad och tar livet med en klackspark" blir jag skeptisk mot på en gång. Att ta livet med en klackspark gör bara de som glider runt och låter livet hända, helst ska andra fixa så saker faller på plats och de förändrar ingenting frivilligt... Jag är raka motsatsen, jag är fullt medveten om att det kräver mycket jobb för att komma dit jag vill i livet, och jag vill helst fixa saker själv, för då kan jag vara stolt efteråt över vad jag har åstadkommit. Framförallt så tycker jag att ansvar, skuld och pliktkänsla är viktiga inslag i livet.. och det låter ju förbannat trist, eller hur?! Men helt ärligt... vart fan i livet kommer man om man glider runt och tar livet med en klackspark?! Dessutom behöver inte ansvarskänsla utesluta glädje! Man kan skratta och vara skitglad samtidigt som man gör något...
Men hamnar jag i en stillastående negativ situation så är jag inte glad, nej... men det behöver inte betyda att jag saknar förmågan!

Bli inte förvirrade om ni inte hänger med... de här orden har precis kräkts ut från mina virvlande tankar, och även om jag förstår slutklämmen så kanske vägen dit inte riktigt är förståelig...