Kompetent?

Kommer precis från Emils 3års kontroll på bvc. Och jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde skriva att åh, jag är så stolt och jag är så glad, men det kan jag inte och fy vad arg jag är nu!!!

Först hade vi en bvc-sköterska som jag upplevde som väldigt vimsig och jag kände inte riktigt att hon tog alla frågor på allvar, jag tyckte det verkade som att hon var less nästan... Upptäckte sen i höstas att hon tagit tjänstledigt och istället mötte vi en väldigt kompetent sköterska som skulle vikariera. Hade flera kontakter med henne och fick plötligt svar på frågor jag undrat länge, Emils magproblem togs itu med och det kändes helt enkelt som att hon tog oss alla 3 på allvar, och hon kändes vaken.

Idag går vi dit glad i hågen, ser fram emot att visa upp duktiga 3åringen vi har här i familjen. Möts av en ny sköterska. Hon bemödade sig inte att berätta om hon var vikarie eller ordinarie... Men så börjar hon att prata bebisspråk!!! Emil blev förbannad och ville inte ens följa med in på rummet. Sedan var han avig resten av besöket, och jag blir inte ett dugg förvånad. Herregud han är verkligen inte van vid stora kvinnor som pratar bebisspråk och daltar med honom. Vi och alla runt ikring honom behandlar honom som ett barn under utveckling, inte som en bebisutomjording... Dessutom vägrade hon konsekvent att möta honom som en individ genom att hänga över honom när han var på golvet. Inte sätta sig på huk så de kunde se varandra i ögonen, utan Emil som redan var obekväm med bebisspråket blev även obekväm över att en lång och stor kvinna hela tiden närmade sig honom utan att ens böja sig ner. Aja, alla moment gicks igenom motsträvigt förutom bildkorten. Emil svarade klockrent på alla förutom på "vad kan man göra med fotbollen?" "fotboll" svarade han, och det lyste om henne vilket icke dugligt svar det var.

Hon bedömde hans språk som "ok" Inte som dåligt, men inte heller bra förklarade hon. Här blev jag ordentligt upprörd. Emil är skitduktig på att prata, har ett ordförråd utan dess like och gör sig förstådd i alla lägen, men för att den här tanten pratade bebisspråk med honom så fick hon ju inte höra hur duktig han är. Så därför står det i hans papper att språket är "ok".

Sedan ville jag be henne kolla hans ben. Han är kobent och går inåt med fötterna. Om han drar ihop hälarna kan han inte stå rakt med benen utan de går omlott. Hon sa att det inte var ngn mening att kolla så länge det är lika på båda sidor.Nehe? Men om jag vill att hon kollar för att jag undrar om det, kan hon väl göra det utan att ifrågasätta?! (dessutom sa en läkare vid ett tidigare tillfälle att man vid 3 års ålder kunde mäta mellan hälarna och att det inte då fick skilja mer än 7 cm, jag upplever att Emils hälar är längre ifrån...) Efter övertalning(!) från min sida så kollar hon(men inte med mätning). Ber honom gå i korridoren och avslutar med att upprepa gång på gång att man inte brukar kolla upp sånthär förrän barnen börjar skolan(trots vad förra läkaren sagt) , inte heller göra något åt det. Hon behandlar mig som att jag inte fattar någonting. Fortfarande med bebisrösten ikopplad.

Jag sväljer ilskan och försöker förklara att jag inte är ute efter någon jätteprocedur, att jag inte vill göra något drastiskt åt det, att jag ville att det skulle kollas upp för att jag inte vill att han ska få problem senare i livet, samt att jag ville att hon skulle kolla så vi vet hur vi ska förhålla oss till det, kan vi t.ex köpa annorlunda skor? Jag ville veta om hon tror att hans kobenthet kommer växa bort som normalt eller om den är av grövre kaliber... Sedan eftersom hon fick mig att känna som att jag var övernojjig så förklarade jag att jag själv inte har raka ben, att mina knän pekar utåt för att jag gick inåt med fötterna som liten, jag har även besvär av det ibland och det är väl självklart att jag inte önskar min son detsamma?! Om han kan få hjälp i tid kanske han slipper krokiga ben och utåtpekande knän...
Då svarade hon: "upplever du det som jobbigt?" Jag svarade att det klart det inte är roligt att ha krokiga ben som tjej, dessutom är det inte roligt att ha ont emellanåt... Hon svarade då "okej, tror du att han upplever det som jobbigt nu?" Här gav jag upp. Jävla patrask. Jag svarade henne att han självklart inte upplever det som jobbigt eftersom han är så liten ännu. Då log hon som att jag var världens största idiot och som att hon lyckats sätta dit mig. Jag lät henne tro det.

Tack så jävla mycket för att jag fick gå ifrån 3årskontrollen och ifrågasätta mitt barns utveckling samt känna mig som en urdålig mamma. Förbannade jättebebis.