Hur kommer det sig att söndagar alltid gör mig lam? Orkar inget alls... Men det kanske är det som måndagar är till för... för att man ska orka ta itu med allt man inte orkade på söndagen..?
Jag har en vana av att alltid känna mig NUMB på söndagar... känslomässigt och kroppsligt... Mjukisbyxor, snabbmat och soffliggande är vanligtvis förekommande söndagsting...
Helt numb är jag dock inte.. Saknar min Emil så väldigt mycket! Försökte ringa för att prata med honom för ett tag sedan, men han sov middag... vilket jag borde tänkt på? Jag blev iaf väldigt besviken när han sov... Känns onaturligt att mitt barn inte är här med mig... att inte kunna springa ikapp honom och kasta upp honom i luften bara för att höra honom tjuta av skratt... att pussa honom godnatt...
Missförstå mig inte... klart att det inte är ngt konstigt att han är med sin pappa... men jag pratar ju inte om deras relation, jag pratar om MIN relation till min son... och jag är rädd... rädd för att han ska slå mig när han kommer hem igen... det är nämnligen det han gjort alla andra gånger vi varit ifrån varandra en längre tid... känner han sig sviken? eller vet han bara inte hur han ska bete sig?
Finns inga ord som kan förklara hur det känns när man vill krama sitt barn och istället får en snyting... Iofs så tror jag inte att han har förstått vad kramar går ut på riktigt... han har aldrig varit ett barn som legat i famnen med huvudet mot min axel, han har inte haft tid, han måste ju hålla koll på vad som händer runt omkring... och han har aldrig kramats av ren glädje... dock han han börjat kramas när man säger hejdå, och då är han gosigast i världen... och när jag och johan kramar varandra så brukar han komma och ska vara med, då ligger vi som en hög i soffan och har familjekramar... så han kanske lär sig?
Det finns dock ett tillfälle när han alltid har kramats... när han vill ha någonting! ;) Mer beräknande unge får man leta efter... han kan vara jätte arg över att han inte får klättra över mig i soffan och slå på fönstret tex... helt plötsligt blir han tyst, ger mig en kram, och försöker klättra över mig igen... precis som att "blev du inte glad nu mamma? nu får jag väl?" Sötis....
Ska bli så skönt när de kommer hem igen... behöver nog Johans synsätt på saker och ting ibland, blir inte lika allvarligt då ;) Även om jag mest saknar hans famn...
Har börjat fundera på om det var så smart att läsa religion och psykologi samtidigt? Religionskursen går mer eller mindre ut på att rannsaka sina egna livsåskådningar och försöka förstå andra livsåskådningar... Religiösa som oreligiösa... Även att gå igenom sin egen moral och etik.
Och psykologikursen går ut på att skaffa sig redskap för att förstå sig själv och andra bättre... att se sambandet mellan gener och erfarenheter och personen vi är idag... Och Freud... (!)
Det känns som att det går in i varandra bra mycket och det blir så motsägelsefullt... Får se hur det blir i slutändan... 4 veckor kvar...
En bra sak va iaf att vi i slutet på psykologikursen ska analysera en film- eller bok-karaktär och vi fick ett gäng böcker eller filmer att välja på. Och på listan stod en av mina favoritböcker: Inte som andra döttrar, av Deborah Spungen. Jag var 13 år när jag läste den första gången och blir överlycklig varje gång jag får en ursäkt att läsa den igen.
Författaren skriver om sin dotters liv, Nancy Spungen, som var schizofren och ihop med Sid Vicious från Six Pistols. Och när man läste den är man bara sååå tacksam för att Deborah bestämde sig för att dela med sig... för att hon berättade sanningen om denna missförstådda flicka som blev mördad när hon var 20 år. Många tror att det var pojkvännen...
Jag har en vana av att alltid känna mig NUMB på söndagar... känslomässigt och kroppsligt... Mjukisbyxor, snabbmat och soffliggande är vanligtvis förekommande söndagsting...
Helt numb är jag dock inte.. Saknar min Emil så väldigt mycket! Försökte ringa för att prata med honom för ett tag sedan, men han sov middag... vilket jag borde tänkt på? Jag blev iaf väldigt besviken när han sov... Känns onaturligt att mitt barn inte är här med mig... att inte kunna springa ikapp honom och kasta upp honom i luften bara för att höra honom tjuta av skratt... att pussa honom godnatt...
Missförstå mig inte... klart att det inte är ngt konstigt att han är med sin pappa... men jag pratar ju inte om deras relation, jag pratar om MIN relation till min son... och jag är rädd... rädd för att han ska slå mig när han kommer hem igen... det är nämnligen det han gjort alla andra gånger vi varit ifrån varandra en längre tid... känner han sig sviken? eller vet han bara inte hur han ska bete sig?
Finns inga ord som kan förklara hur det känns när man vill krama sitt barn och istället får en snyting... Iofs så tror jag inte att han har förstått vad kramar går ut på riktigt... han har aldrig varit ett barn som legat i famnen med huvudet mot min axel, han har inte haft tid, han måste ju hålla koll på vad som händer runt omkring... och han har aldrig kramats av ren glädje... dock han han börjat kramas när man säger hejdå, och då är han gosigast i världen... och när jag och johan kramar varandra så brukar han komma och ska vara med, då ligger vi som en hög i soffan och har familjekramar... så han kanske lär sig?
Det finns dock ett tillfälle när han alltid har kramats... när han vill ha någonting! ;) Mer beräknande unge får man leta efter... han kan vara jätte arg över att han inte får klättra över mig i soffan och slå på fönstret tex... helt plötsligt blir han tyst, ger mig en kram, och försöker klättra över mig igen... precis som att "blev du inte glad nu mamma? nu får jag väl?" Sötis....
Ska bli så skönt när de kommer hem igen... behöver nog Johans synsätt på saker och ting ibland, blir inte lika allvarligt då ;) Även om jag mest saknar hans famn...
Har börjat fundera på om det var så smart att läsa religion och psykologi samtidigt? Religionskursen går mer eller mindre ut på att rannsaka sina egna livsåskådningar och försöka förstå andra livsåskådningar... Religiösa som oreligiösa... Även att gå igenom sin egen moral och etik.
Och psykologikursen går ut på att skaffa sig redskap för att förstå sig själv och andra bättre... att se sambandet mellan gener och erfarenheter och personen vi är idag... Och Freud... (!)
Det känns som att det går in i varandra bra mycket och det blir så motsägelsefullt... Får se hur det blir i slutändan... 4 veckor kvar...
En bra sak va iaf att vi i slutet på psykologikursen ska analysera en film- eller bok-karaktär och vi fick ett gäng böcker eller filmer att välja på. Och på listan stod en av mina favoritböcker: Inte som andra döttrar, av Deborah Spungen. Jag var 13 år när jag läste den första gången och blir överlycklig varje gång jag får en ursäkt att läsa den igen.
Författaren skriver om sin dotters liv, Nancy Spungen, som var schizofren och ihop med Sid Vicious från Six Pistols. Och när man läste den är man bara sååå tacksam för att Deborah bestämde sig för att dela med sig... för att hon berättade sanningen om denna missförstådda flicka som blev mördad när hon var 20 år. Många tror att det var pojkvännen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar